(For a shorter English version of this report on Swedish forestry and its environmental implications, please contact Torbjörn Lindgren.)
Den svenska skogsnäringen bidrar i jämförelse med industri och jordbruk i ganska liten omfattning till de miljöfarliga utsläppen. Trots detta orsakar det moderna skogsbruket en annan, mindre tydlig, påverkan i form av utarmning av den ekologiska mångfalden. Detta problem, som ofta förknippas med skövlingen av de tropiska regnskogarna, orsakas av man endast främjar en grödas tillväxt i ett område, varigenom många arters naturliga livsrum försvinner. Mycket småområden av urskog återstår nu i Sverige, och frågan är hur de skall skyddas från avverkning och hur den skog används i produktionen kan göras mer lik urskogen och på så sätt härbärgera fler arter. Eftersom marknaden redan har tvingat skogsbolagen att visa mer miljöhänsyn vid skogshanteringen, anser vi att man endast bör vidta måttfulla lagstiftningsåtgärder för att skydda de kvarvarande urskogarna. Vi presenterar ocksåalternativ till den nuvarande skogshanteringen, vilka i viss mån innebär en återgång till äldre, beprövade metoder.
Det svenska skogsbruket har utvecklats från ett omodernt bruk av hästar m.m. till en högeffektiv och storskalig industri. Detta är en självklar ekonomisk nödvändighet, beroende på skogsbrukets stora ekonomiska betydelse (bl. a. 20% av de samlade exportintäkterna). För att uppnåmaximal lönsamhet måste hela produktionskedjan vara effektiv, och detta kräver en storskalig och mekaniserad produktion.
Skogsbruket hotas av olika hotbilder till följd av olika miljöeffekter, vilka denna utredning har som syfte att klarlägga.
Den svenska skogen är för många ett exempel på fin, relativt oskadad natur. Den stora utbredning som skogen i Sverige har gör att många människor oroar sig för att skogen skall bre ut sig över ängar och åkrar. Att själva skogen i sig skulle vara hotad tycks vara en absurd idŽ. Visst finns en viss oro för att träden dör av försurning och ibland en upprördhet över fula kalhyggen, men fåmänniskor ägnar den miljöpåverkan som vårt skogsbruk i sig ger upphov till. Eftersom en stor del av våra skogar, på samma sätt som våra åkrar, är odlingar, där bara en viss växt tillåts breda ut sig, har denna onormala monokultur, med raka, friska tallar på lagom avstånd från varandra och med mycket litet undervegetation, blivit normen för hur en skog skall se ut. Antalet arter som lever i dessa skogsplantager är dock oerhört mycket lägre än i den orörda urskogen, där mångfalden av växter och svampar, döda och omkullvräkta träd och markvegetation erbjuder mängder av arter livsrum.
Globalt är människans behandling av skogen ett uppenbart problem. Från att en gång ha täckt 2/3 av jordens landyta täcker skogen idag 1/3 av den. Fortfarande minskar världens skogsareal årligen motsvarande 15 gånger Skånes yta (dock betydligt mer än 15 gånger Skånes skogsmängd). Problemet gäller dock främst regnskog i de underutvecklade länderna. I Sverige ökar tvärtom mängden skogsmark till följd av omsorgsfullt planerings- och regleringsarbete, såskogsbrukets miljöproblem består inte i att virkesmängd försvinner. I stället har vi problem rörande huvudsakligen inskränkning av biologisk mångfald.
Ett centralt miljöbegrepp nuförtiden är "biologisk mångfald", men vad menar man med det, egentligen? Och hur kan man mäta den? Definitionen av biologisk mångfald varierar, men ofta inkluderar man inte bara antalet arter, utan också variationen mellan olika individer (exempelvis i ålder), samt antalet olika biotoper i ett område, i begreppet. För att kunna mäta det biologiska värdet hos ett visst skogsparti benämner man vissa arter signalarter. Enligt Anders Delin ställs följande krav på en signalart:
"1. Arten ska vara någorlunda vanlig och ha en jämn utbredning, så att arten ofta finns där naturvärdet är högt. 2. Arten ska vara starkt knuten till skogsbiotoper med höga naturvärden. 3. Arten ska vara lätt att upptäcka i fält. 4. Arten ska kunna identifieras i fält." (s 11)
Vilka arter som kvalificerar sig för beteckningen signalarter avgörs av biologer, vilka därigenom gör det möjligt även för lekmän (exempelvis skogsägare) med viss artkännedom kan undersöka ett skogsparti och bedömma dess biologiska värde. Artkännedomen omfattar inte bara hur arten ser ut, utan ocksåvar man kan hitta den, exempelvis om en växt trivs i skugga eller sol och om en viss fågelart bygger bon i döda träd.
Skog som inte påverkats av människan brukar benämnas urskog, men eftersom denna sorts skog är oerhört sällsynt i Sverige brukar man använda det näraliggande begreppet naturskog och avser då skog som endast i ringa omfattning påverkats av människor. Under lång tid, ca 400 år, har Sveriges ur- och naturskogar förvandlats till kulturskog med dess för- och nackdelar. Fördelen är att vi kan utnyttja skogen för produktions- och exportändamål, nackdelen att skogen avviker från ett naturligt tillstånd.
I skogen, liksom i de andra ekosystemen, uppträder ett komplicerat och därmed svårförståeligt och förmodat känsligt ekologiskt kretslopp. Det moderna skogsbruket har sålångtgående effekter att det väsentligen sätter det naturliga kretsloppet ur spel, utan att det är klarlagt huruvida det ersätts med ett fungerande nytt. I detta bottnar huvuddelen av den skogsbruksrelaterade miljöproblematiken.
Den största biologiska mångfalden återfinns i urskogarna, vilka inte drabbats av avverkning på hundratals år. Denna skogstyp är nuförtiden mycket ovanlig i Sverige, åtminstone utanför de fjällnära skogarna Ði Gävleborgs län finns det exempelvis bara ca 75 hektar urskog kvar2. Urskogen kännetecknas, förutom av stor artrikedom, av stor variation i ålder hos träden, många döda och omkullfallna träd, spår av skogsbränder och insprängda vattensamlingar. Det är denna urskog, med sin rikedom av växt- och djurarter, som man i dag framförallt skyddar och i någon mån försöker återskapa. Det finns dock även annan skog som delvis har stora naturvärden, bl a skogspartier som har plockhuggits eller skonats då terrängen är för oländig för moderna skogsmaskiner. Tack vare tallens långa livscykel Ðdet tar bortåt 1000 år från det att ett fröhamnar i marken tills dess de sista spåren av tallen förmultnat bort Ðkan man än i dag se vilka skogar som utsatts för avverkning på1800- talet och t o m tidigare än så. Vissa urskogsegenskaper får dock en skog om den lämnas ifred redan efter ett par hundra år. Men att lämna en skog i fred innebär inte bara att man låter bli att avverka den, man måste ocksålåta skogsbränder härja friare än vad vi har tillåtit på senare tid. En skogsbrand rensar bort många arter, dock inte de stora, friska träden, och ger nya arter levnadsutrymme och näring från askan. En succession av arter följer allt eftersom skogen närmar sig sitt ursprungliga skick, och därigenom skapas hela tiden tillflyktsorter på olika platser för de arter som bara trivs i en skog i ett visst stadium av återhämtning efter en brand. I Sverige tros skogarna före det moderna skogsbruket och brandbekämpningen ha härjats av bränder orsakade av blixtnedslag med 20-70 års mellanrum på torr mark och med 200 års mellanrum på fuktigare mark. Även vindfällning av träd kan på samma sätt som bränder bereda plats för nya arter.
Det moderna skogsbruk som vi bedriver i Sverige främjar raka motsatsen till urskogarna Ðstora skogsområden med raka, glesvuxna träd. Genom att röja i skogen för att se till att inga ekonomiskt ointressanta växter stjäl näring från de odlade träden, håller man undervegetationen borta och med den alla de djurarter som kräver buskar eller ungträd av "oönskad" art för att överleva. Dessutom utgörs ofta trädodlingen av framavlade träd med anlag att producera mycket virke/massa snabbt, utan den variation i generna som naturligt växande träd har. Man ser ocksånoga till att hindra att brand utbyter i skogen, dels för att skydda den investering skogen utgör och dels för att kväva branden i sin linda innan den når bebyggda trakter. Träden i ett skogsområde är dessutom jämnåriga, vilket är en fördel om man vill kunna bedriva effektiv avverkning och hugga ned alla träd på en gång. Omkullblåsta och döda träd rensas bort och omsätts i pengar, så att plats kan beredas för nya, friska träd.
Precis som med de monokulturer våra åkrar utgör, medför produktionsskogen att många växt- och djurarter hotas av utrotning, eftersom deras nischer försvinner. Att inga döda träd eller bränder tillåts gör också att livsrummet för många arter försvinner.
Mängden rotstående virke i Sverige har under perioden 1950-1990 ökat från 2.1 till 2.8 km3sk (utläses kubikkilometer skog). Vi kan således hävda att mängden skog har ökat under denna period.
Vi kan även göra ett detaljstudium, i vilket vi klassificerar skogen som ung (under 20 år), medelålders (41-80 år), gammal (över 100 år) och jättegammal (över 160 år). Med denna terminologi har den unga skogens arealandel ökat från 10 till 20 procent, den medelålders har minskat från 50 till 25 procent, den gamla förblivit oförändrad, medan den jättegamla nästan har eliminerats eftersom den har sjunkit från 7 till 2 procent. Med dessa fakta kan man upprätta en larmrapport, där bland annat det sistnämnda påpekas . Eftersom det är den jättegamla skogen som inhyser den största biologiska mångfalden såhar vi i och med ovanstående realia en tydligt definierad hotbild att arbeta mot.
Skogens näringsämnen utarmas till följd av markförsurningen, när för träden viktiga ämnen urlakas vid de kemiska reaktioner som inträffar i sura miljöer. Vid dessa processer urlakas även för skogen främmande ämnen såsom tungmetaller och aluminium som uppvisar direkt giftverkan gentemot biologiska organismer.
Åtgärder mot försurningen skulle idealt rikta sig mot samtliga utsläppskällor och syfta till att minska utsläppen av försurande ämnen. Detta låter sig i praktiken ej göras, varför andra mer provisoriska åtgärder måste vidtagas. Ett medel är tillsättning av pH-höjande medel i gödsel som sedan sprids över skogen. Den önskade effekten (höjt pH) uppnås, medan sidoeffekter (påverkan på marklevande organismer, skogstillväxt m.m.) i nuläget ej är fullständigt klarlagda. Metoden används för närvarande endast i begränsad omfattning, under insikt om att den just är ett provisorium i väntan på mindre mängd luftföroreningar.
Vi har även en utarmning till följd av skogsbrukets avverkningsmetoder. Ju mera biomassa som tas tillvara vid skörden, desto större mängd näringsämnen bortförs skogsmarken. Ett i detta avseende alltför effektivt skogsbruk har alltsåen negativ inverkan på skogen.
Den ideala åtgärden i detta fall skulle vara att minska effektiviteten i skogsbruket och endast bortföra delar av vegetationen. Inte heller detta låter sig göras i praktiken på grund av de digra ekonomiska konsekvenser som skulle uppstå. Även i detta fall tillgrips gödsling (s.k. kompensationsgödsling), vars sido- och långsiktiga effekter ej är fullständigt utredda.
Traditionellt begränsas skogstillväxten i Sverige av tillgången på bundet kväve. I modern tid har genom luftföroreningar en stor mängd kväve tillförts luften, varför fenomenet kvävemättnad har uppstått och kan observeras med olika metoder. Tydligast kan fenomenet påvisas genom att jorden på försök kvävesätts ytterligare, varvid ingen ökad växtkraft uppnås.
Aktuella utredningar3 tyder på att det är det moderna skogsbrukets markanvändning i sig är ett betydligt betydelsefullare hot än andra hot, till exempel luftföroreningar, klimatförändringar och illegal jakt. Hotets karaktär skiljer sig något i norra Sverige, där det först och främst består i avverkandet av naturskog, jämfört med södra Sverige där naturskogen i stort sett inte förekommer.
Påverkandet av förekomsten av mikroarter (särskilda insektssorter, fåglar, m.m.) påpekas ofta, men även beståndet av själva träden påverkas. Fördelningen mellan olika skogstyper har påtagligt förändrats. Andelen blandskog har minskat i samtliga områden och granskogen har ökat i södra medan den har minskat i norra Sverige. Ett akademiskt problem är att skogsbrukets landskapsförändring har varit såomfattande att kunskapsluckor föreligger beträffande skogens ursprungliga artsammansättning. Orörda referensområden saknas, vilket försvårar för bevarandebiologiforskningen.
Åtgärder mot denna hotbild måste rikta sig mot själva grunden i skogsbruket och därmed mot en väsentlig del av landets ekonomi. Man kan fråga sig om det existerar effektiva åtgärder, eftersom en irreversibel förändring uppenbarligen redan har skett.
Det finns talrika studier som drar slutsatsen att skogsindustrin för åtskilliga arter i Sverige utgör det största hotet mot fortlevnad. Omfattande kalavverkning och andra i samband med det mekaniserade skogsbruket uppträdande ingrepp innebär att skogsmiljön omvandlas vilket kan hota arter som är känsliga för förändringar av de habitat där de förekommer. Det är därför intressant att betrakta alternativa skogsbrukningsformer med mer naturnära anpassning.
Skogsbrukmetoden blädning innebär att en begränsad andel av det rotstående virket då och då uttages. Kontinuerlig återväxt sker och därför behåller området en struktur där de enskilda träden befinner sig i olika utvecklingsfaser. De drastiska miljöförändringar som slutavverkning leder till undviks visserligen, men om blädnginen ska genomföras med inriktning mot maximal virkesproduktion ger den, för starkt hänsynskrävande arter, endast småfördelar. Om orörda ytor och särskilt stora träd lämnas i det under blädningsbruk satta området kan potentialen för artbevarande ökas.
En av de komponenter som av tradition ingår i det svenska skogsbruket är naturlig föryngring. Med detta förstås bruket att kvarlämna ett antal s.k fröträd vid slutavverkning. Dessa besår den slutavverkade arealen med nya frön. Eftersom fröträden normalt avverkas omgående efter besåning har de ringa betydelse för upprätthållandet av den biologiska mångfalden. Ett sätt att skapa gynnsammare förhållanden för många arter är att istället för att bearbeta marken mekaniskt utnyttja hyggesbränning. Härigenom efterhärmar man förhållandena vid en skogsbrand, ett fenomen som utgör grundvalen för den skogstyp som förekommer på många ställen i Sverige. Hyggesbränning och kvarlämnande av fröträd under ytterligare en omloppstid anges som möjliga modifieringar av skogsbruket för att bevara den biologiska mångfalden2. En komplikation med kvarlämnande av fröträd är att åtgärden i någon mån reducerar beståndets virkesproduktion.
En ökning av andelen lövskog är önskvärd för att öka den biologiska mångfalden. Erforderlig andel lövskog uppges vara 15-20 % 2. Lövskogsinblandning kan även ge positiva bieffekter. Exempelvis kan föryngring av gran under en lågskärm av björk vara en lämplig metod att höja granplantornas överlevnad på frostlänta marker med risk för försumpning2.
Stor betydelse för artbevarande i kulturlandskapet har förekomster av skogsmark i anslutning till jordbruksmark. Den jordbruksmarknära lövskog som utgörs av tidigare hagmarker befinner sig idag på kraftig tillbakamarsch. Gran invandrar i områdena och den utvecklingen gynnas av att man hittills har gallrat ut förekommande lövträd i syfte att ytterligare påskynda övergången till ren granskog2. Relevanta förändringar i bruket av den jordbruksnära skogsmarken består i kvarlämnande av fröträd av flera arter. Man bör ocksålåta enstaka lövträd bli mycket gamla och helst låta dem ståkvar efter sin död. Den förlängning av omloppstiden som är fördelaktig ur naturvårdssynpunkt överstiger normalt vad som nu betraktas som optimalt för ordinära lövträd, medan den däremot kan innebära ett närmande till optimum vad avser ädla lövträd.
Incitament till åtgärder föreligger redan i nuläget i form av SVL, Skogsvårdslagen med tillhörande föreskrifter (Skogsstyrelsen 1986) och andra lagar (Bostadsdepartementet 1986; 1987). Lagstiftningen kan medföra modifieringar av skogsbruket bestående i bl.a. undantagande av mindre områden från slutavverkning, kvarlämnande av kantvegitation och stormfasta träd, vägsträckning, risränsning av stigar samt begränsning och utformning av hyggen.
Det är omöjligt att undvika att en övergång till ett skogsbruk som i högre grad gynnar den biologiska mångfalden och artrikedomen kommer att medföra ett visst produktionsbortfall. Ett betydande antal studier med viss anknytning till storleken av detta produktionsbortfall har gjorts av bl.a Wilhelmsson (1989), Bengtsson (1981), Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län (1978), Kardell & Eriksson (1975), Karlsson & Nääs (1987) och Wahlgren (1986)3. Emellertid låter sig det aktuella produktionsbort- fallet ej beräknas med någon högre grad av säkerhet utifrån dessa studier.
Den underliggande litteraturen (huvudsakligen SOU) är samstämmig och bedöms som relativt tillförlitlig. Dess utgivare, staten, har dock ett självklart intresse av förekomsten av ett svenskt skogsbruk.
Det kan inte förnekas att svenskt skogsbruk innebär en stor för att inte säga omvälvande påverkan på landets skogsmark. Mätningar visar att kvantiteten skog snarare ökar än minskar, men detta innebär inte att en miljömässig problembild saknas. Vi har i praktiken avskaffat den naturliga urskogen för att ersätta den med ett slags syntetisk kulturskog. Detta innebär ett estetiskt problem, samt även ett akademiskt eftersom referensskog saknas att undersöka i forskningssyfte. Ett stort antal djur- och växtarters fortbestånd har hotats eller tillintetgjorts, samtidigt som det svenska välståndet upprätthållits. I övrigt förefaller den svenska skogsbruksmodellen leda till att skogsbeståndet tryggas, om än i en icke-naturlig form, samtidigt som stora mängder virke produceras. Med en utökad användning av biobränslen (som ett led i en energipolitisk omställning) följer en konflikt med ett artbevarande skogsbruk.
Svenskt skogsbruk är i ett internationellt perspektiv förknippat med småmiljöproblem. Hela tiden växer dock konsumenternas efterfrågan och krav på miljöriktigt producerade varor, inte minst på Sveriges viktiga exportmarknader, exempelvis Tyskland. Om vi, i västvärlden, med någon trovärdighet skall kunna ställa krav på utvecklingsländernas skogshantering och stoppa den rovdrift som bedrivs på de tropiska regnskogarna, gäller det att visa att vi sköter våra skogar på ett miljöriktigt sätt och därigenom visar hur skogsresursen kan skattas på ett skonsammare sätt.
Ett åtgärdspaket syftande till att minska den svenska träproduktskonsumtionen kunde utarbetas, men dess nödvändighet måste ifrågasättas ur miljöskyddssynpunkt, eftersom en avyttring utomlands skulle förväntas ske av ett svenskt konsumtionsbortfall. Åtgärdspaketet betraktas därför som ej miljömässigt intressant.
Då urskogen står för en mycket liten del av den svenska skogsarealen, samtidigt som den är hemvist för en mängd av av utrotning hotade arter, föreslår vi att de kvarvarande urskogsområdena ges ett kraftigt rättsligt skydd, exempelvis genom att de ges nationalparksliknande status. Samtidigt har under de senaste åren våra skogsbolag reagerat på marknadens krav och inte bara sett till att produktionen är miljövänlig (klorfri blekning av papper), utan också att själva råvaruuttaget sker på ett sätt som konsumenterna kan acceptera. Skogsbolagen har upprättat miljöplaner och börjat bry sig om saker som biologisk mångfald, varför ytterligare lagstiftning på området torde vara onödig.
"Art- och biotopbevarande i skogen med utgångspunkt från Gävleborgs län", Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län, 1995.
"SOU1992:76 Bilaga II; Bilagor till huvudbetänkande av 1990 års skogspolitiska kommittŽ.", Stockholm 1992. ISBN 91-38-13133-1. ISSN 0375-250X
Elmberg Johan, "Vår skog - vägvalet", 1992, SLU och LTs förlag, ISBN 91- 36-03039-2
Environmental Protection in Swedish Forestry, A Study of the Implementation Process.
Skog lic Katarina Eckerberg Department of Political Science Univerity of Umeå. Research Report 1987:12 ISSN 0349-0831
Skogsnäringen: Miljöfrågor, avreglering, framtidsutsikter Lars
Hulterkrantz Sören Wibe Bilaga 8 till Långtidsutredningen 1990 ISBN 91-38-10405-9 ISSN 0375- 250X
Har Du frågor eller kommentarer till denna uppsats i detta för Sverige så viktiga område, kan Du med förtroende vända dig till mig, så skall jag vidarebefordra dina frågor/kommentarer till experter på området.
Här hittar Du basfakta om svensk skogsindustri.
Här finns SkogsSveriges hemsidor med mängder av intressant bakgrundsinformation om skogsindustrin och dess miljöarbete.
Naturvårdsverket har en väl utbyggd nätservice, där Du kan hitta en stor del av Miljösveriges mest kompetenta forskare. Dessutom finns information om bidragssökning och en del information om miljön och hur Du tar kontakt med ansvariga myndigheter.
I Norge hittar Du tidskriften ProSus som stimulerar utvecklingen mot ett ekologiskt hållbart samhälle.